Han vaknade upp precis som han gjort alla andra dagar. Fast med en skillnad. Sängplatsen bredvid var tom. Man kunde nästan se konturerna av hon som brukade sova bredvid honom. I 6 år hade Leona sovit bredvid honom, men inte nu längre. Nu var sängen kyligare.
Han satt sig upp efter att ha sträckt på sig lite. Kliade sig i ögonen och pillade bort det värsta morgongruset. Kände av läget. Lägenheten var mörk. Ute lyste gatulamporna upp den mörka novembermorgonen. Inne var det svartare än natten.
Leonas vanliga runda i lägenheten då hon tände lamporna var det nu han som gick. Morgontidningen som låg på dörrmattan plockade han upp innan han gick in i köket. "Shit, där ser man...", pratade han för sig själv och vände sedan blad.
I lägenheten hade han sparat många saker som påminde honom om Leona. De broderade soffkuddarna de tjafsat om skulle vara kvar eller inte så mycket att det till sist blev ett skämt av allt. Foton på dem skrattandes tillsammans. Tavlor hon hade älskat att måla. Till och med flaskan med linfröolja hon ville att han skulle äta av, men som han aldrig åt av, stod kvar på köksfläkten. "Allt det dåliga ut. Allt det bra in.". Vännerna som höjde hans humör umgicks han nu flitigt med. Pessimisterna lät han umgås med varandra.
När tevattnet kokade gick han för att hälla upp det i sin mugg. Den heta ångan med vaniljdoft rosade hans kinder. Då hördes ett skrik. Det kom från sovrummet. Han skyndade dit och stannade tvärt bara några steg innanför dörren. Han tittade ner.
Upp tittade en liten tjej med lika långa ögonfransar som hår. Hans och Leonas dotter. Hon låg i sin säng bland alla små kuddar och hade nu vaknat. Hennes skrik tystnade när han böjde sig ned för att titta på henne. Joller hördes nu istället. Utan att vara medveten om det började han le.
Hon gav honom leendet tillbaka. Hon skulle för alltid få honom att le.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar